Max Kalén, 37 år, dubbeldiagnos. Blivit våldssam
efter att ha vägrat ta sin medicin och därför isolerad
i bölet under natten. Klockan var kvart över sju och
senare skulle Harry minnas just det klockslaget.
Minuten senare skulle ingenting vara sig likt på
avdelning 70, Universitetssjukhuset MAS.
De hade alla trott att han hade sovit.
- Upp med dig nu! hade Gottfridsson med spelad
hurtighet sagt åt den liggande patienten. När
Gottfridsson böjde sig över Kalén för att skaka liv i
denne hade han förskräckt ryggat tillbaka.
Kaléns ögon stod ut som hammarhuvuden och halsen
hade blåmärken, som efter fingrar. När Harry fick se
Kalén visste han redan att det var försent.
- Hämta Gaby och läkar’n! skrek Gottfridsson åt
Harry medan han förgäves försökte få liv i det bylte
som låg på den kala madrassen i det lika kala
isoleringsrummet.
Sedan hade allt hänt på en gång. Jourläkaren hade
kommit inrusande i isoleringscellen bara för att
konstatera att Kalén var död.
Patienterna på avdelningen hade flockats runt
celldörren och Harry och Gottfridsson hade haft fullt
sjå med att mota bort dom. De sinnessjuka hade redan
sin bild klar;
- Ni har mördat honom, var den allmänna meningen.
Harry hade sagt egentligen bara det han visste. Att
Kalén var död.
När jourläkaren undersökte den döde och fann
blåmärkena runt halsen anade han vad som komma skulle.
- Vi får ringa polisen. Dom där märkena har han nog
inte gjort själv. Vet du om han var i bråk med någon
patient igår, innan han blev isolerad?
Gaby, avdelningsförestånderskan muttrade:
- Jag ska kolla i kardex.
Det var allt.
Jourläkaren låste dörrarna om Kalén, vände sig mot
Harry och Gottfridsson och sa:
- Låt ingen gå in här förrän polisen kommer.
Gaby var redan och ringde. Hon var visserligen bara
mentalskötarutbildad men hon var hård. Hon kunde hålla
i budgeten. Genom att snåla på varje krona till de
intagna hade hon vunnit ledningens gillande och hunnit
avancera till avdelningsföreståndare. Hon inte bara
såg sur ut. Hon var det också. Nu var hon surare än
någonsin. Tanken att Kalén kunde ha blivit mördad hade
nått in i hennes vårdhjärna. En hjärna som var lika
tudelad som verkligheten på avdelning 70. Patienterna
i ena halvan och personalen i den andra.
- Jag är hungrig!
En röst, mer påträngande, än vad Harry orkade med
just nu hördes skära igenom all uppståndelse på
avdelningen.
Det var Petteri Salonen, patient och finne. Och han
hade blivit mycket upprörd av all uppståndelse efter
rapporten. Den vanliga invanda lunken hade inte
infunnit sig och var det något Petteri var van vid så
var det att allt var sig likt.
I verkligheten var ingenting sig likt. De hade inte
fått frukost, trots att klockan redan var kvart över
åtta. Än mindre hade de fått medicin.
Petteri var patient sedan 20 år och aldrig hade han
varit med om att en dag inte var den andra lik.
- Varför får vi ingen frukost? frågade han på sin
sjungande finlandsvenska.
- Varför får jag ingen medicin? ljöd nästa fråga ur
hans österbottniska strupe.
Harry och Gottfridsson var redan igång med att duka
borden och sätta fram kaffet och det färdigbryggda
téet.
Gaby var inne i medicinrummet för att hämta brickan
med medikamenterna.
När den första chocken lagt sig gick personalen in i
arbetet.
Det märktes att patienterna var oroliga. Inte bara
Petteri utan också Tage.
Tage Granat, som han kallades av de övriga
patienterna. Officiellt hette han Andersson. Men det
var bara Försäkringskassan och andra myndigheter som
kallade honom så. På sjukhuset var han ”Granaten”. Han
kallades så därför att han allt som oftast såg ut som
en vandrande handgranat. Tage var, verkade det, alltid
förbannad. Alltid var det någon jävel han var
förbannad på.
Tage var liten och tanig. Han såg inte alls stark ut
men det var precis vad han var. Många hade gått på den
villfarelsen att Granaten kunde man skita i, eller
inte bry sig om. Tage kunde slåss. Och blev han
dessutom förbannad, vilket han som sagt, nästan alltid
var, kunde det gå illa för den som råkade vara i
vägen.
- Vad fan är det frågan om? Sa Granaten till Harry
och Gottfridsson.
- Det har hänt en sak. Men det behöver ni inte bry
er om. Frukosten kommer snart. Sa Harry.
- Vad är det som har hänt? Frågade Granaten.
- Dom har slage ihjäl han, sa Karlberg.
- Dom har slage ihjäl han! Hade inte Dacke stannat,
utan fortsatt upp mot Stockholm hade jag varit kung i
det här jävla landet.
Karlberg. Roland August i förnamn. Svår psykos.
Schizofren sedan många år. Just nu, knallpsykostisk.
- Gå in på ditt rum! sa Gottfridsson.
Karlberg reagerade inte på den uppmaning han som
patient fick allt som oftast. Han stod istället kvar
och trampade.
Karlberg stod på haldol. Inte i liten dos utan i
stor. Haldol används i stor utsträckning på Moskvas
mentalsjukhus men inte bara där utan också här.
Biverkningar är krypningar i benen som resulterar i
ett trampande, så kallat haldoltramp och nu stod
alltså Karlberg och trampade. Han sa ingenting, det
var bara benen som gick upp och ner.
Granaten skakade på huvudet och sa:
- Vilket djävla dårhus! Aldrig får man vara ifred!
Han avbröts av att Harry öppnade dörren till köket
och på bred malmöitiska utbrast
- Varsaugouda!
Nu var det frukost!
Petteri, Karlberg och Granaten satte sig på sina
platser. De var alltid desamma. På sjukhuset råder en
strikt hierarki. Inte bara bland de anställda utan
också bland de intagna. Petteri och Karlberg satt vid
samma bord. Granaten skulle ha haft Kalén mittemot sig
om allt hade varit som vanligt. Men det var det inte
denna måndag den sextonde juni 1997.