Ivar låser upp och träder in i avdelningen. Det
speciella ljus som bara ett dårhus kan uppbringa
välkomnar honom när han träder in i avdelningen.
Ivar skrider fram. Han skrinnar som om han hade
skridskor på sina fötter. Ivar är omklädd. Han bär den
vita skrud, som hör skötarskrået till. Han är
vårdaren. Skötaren. Förste skötaren.
- Morrn, morrn, säger Ivar och på hans bringa hänger
vågtecknet. Han är våg eller är han skytt ? Ingen har
någonsin kommit så nära att han kunnat urskilja
tecknet.
Ivar vet inte att jag iakttar honom. Jag följer
honom på avdelningen, jag följer honom på
expeditionen, jag följer honom på hans väg hem. Jag
följer varje steg han tar. Han varken ser eller hör
mig. Han vet inte att jag liksom en skuggboxare följer
alla hans steg. Jag går till och med i clinch med hans
skugga. Där Ivar är är också jag.
Nu går Ivar mot expeditionen. Han för in nyckeln i
låset och vrider om. Det ekar i avdelningen. De
intagna sover, utom Tom, som driven av sin oro vankar
fram och tillbaka i väntan på kaffet. Klockan är kvart
i sju och i köket sitter nattpersonalen och dricker
kaffe samt läser morgontidningarna.
Tom får inte gå in i köket. Det går en gräns vid
tröskeln. Innanför tröskelkarmarna får inga patienter
befinna sig. Nattpersonalen röker sina cigaretter och
dricker sitt svarta kaffe. Tom står vid dörrhålet och
tittar på. Han längtar efter kaffe och att få läsa
morgontidningen. Det som han gjort under hela sitt
liv. Här är det förbjudet. Den här natten jobbar
"Björnligan", tre skötare som jobbat vardera minst 15
år på natten. De kan sitt jobb. Jobbet går ut på att
tänka på sig själva. Och när de är där ska tystnaden
råda. Allt ska vara tyst. Allt ska vara lugnt. Nu
sitter de och läser Sydsvenska Dagbladet och Arbetet
och dricker sitt svarta zoegakaffe.
Tom står i dörröppningen och ser på. Han slukar
kaffet med ögonen och vet med sig att ännu får han
vänta en och en halvtimme innan han får kaffe. Och då
är det inte den goda skånerosten utan
industribryggkaffet, som alla dårhus i Sverige får via
Landstingens inköpscentraler.
Björnligan, de tre skötarna, varav en är så ful att
Tom inte tror att det är sant, dricker sitt kaffe och
Tom ser dem, men de ser ingenting, för de läser
avdelningens två dagstidningar. Arbetet och
Sydsvenskan.
Björnligan liksom den andra nattpersonalen har lagen
inskriven i sina vita rockar och sina nickelnycklar.
Lagen säger att tidningarna först och främst ska läsas
av nattpersonalen och sedan av dagpersonalen.
Nu är det natt och varken Björnligan, Ivar eller Tom
vet att jag finns där. Jag ser och jag hör. Jag
uppfattar den minsta krusning av allt som händer här
på avdelning sju på Malmö Östra sjukhus.
Nu kommer Ivar och Björnligan ser upp från
tidningssvärtan.
- Morrn, morrn, säger Ivar till Björnligan, och ser
samtidigt på Tom som står som ett lik i korridoren
utanför köket.
- Här får du inte stå och hänga. Gå in på ditt rum !
Ivar har börjat jobba. Ivar, förste skötaren, har
börjat en ny arbetsdag. Snön har slutat knarra under
hans skor och han ser med tillförsikt fram mot den här
dagen. En dag han vet är som alla andra dagar. Ivar
har börjat sin arbetsdag och han har 25 år bakom sig i
yrket. Ivar är hemma.
Klockan segar sig fram för Tom. Visarna är blytunga.
Varje morgon är likadan. Han vaknar så tidigt som han
alltid gjort, och här, här på avdelningen ska allt
vara knäpptyst. Han, som brukar spela musik på
morgonen och njuta av frukost och tidning är här, här
på det normalaste stället i världen, så kringränd att
han inte vet var han ska ta vägen. Nu är det en timme
och en kvart kvar till frukost.
Ivar talar med Björnligan. Trots att jag följt Ivar
under så lång tid kan jag aldrig erinra mig vad han
har sagt. Det är som om ett filter kopplas på i mina
öron så fort han öppnar munnen. Ivar är på jobbet.
Nu hör Tom på nytt hur en nyckel sticks in i
låskolven på slutenavdelningens okrossbara dörr. Det
är Stellan och Kenneth, som kommer. Ivars
vapendragare. Stellan är den blondaste människa jag
någonsin sett. Han är så blond så han liknar en av
Tolkiens alver. Blondheten sitter dock bara utanpå,
inuti är han som Kenneth, den andre av de två skötarna
som kommit. Kenneth är mer cendré och har stora
pliriga ögon. Han påminner i hela sitt uppträdande om
en skitnödig tax. Stellan och Kenneth är Ivars
förtrogna, hans vapendragare. Ivar skiner upp när han
ser sina pojkar.
- Morrn pojkar, säger han och ler.
Låskolven i ytterdörren sprätter upp i givakt och
Tom känner med en gång kylan. Han vet, utan att vända
sig om, att nu kommer Ralf. Den kallaste av alla
skötarna. Vad Ivar har av dumhet har Ralf av kyla och
beräknande list. Ralf har svart bälte i karate, är
vältränad som en furie. Lång och ståtlig går han fram
i sina träskor, som slår mot golvet i en lätt
klapprande ton.
Nu kommer också Lena, ängeln. Ängeln på avdelningen.
Hon är föreståndare och utan henne hade Toms längtan
att spräcka skallen mot cementbetongväggen varit
outhärdlig. De här väggarna är gjorda för att köra
huvudet rakt in i. De är så tjocka att de kommer att
överleva kärnvapenkriget. Ingenting kan rubba dem.
Kanske inte ens Götterdämmerung.
Lena är mest på expeditionen så Tom ser henne
sällan. Hon är för Tom hans hopp. Det enda på
avdelningen. Hon är på väg för att ha rapport. Nu
fattas bara Stig. Stig vars skägg, bara man ser det,
för tankarna till bitter plåt. Hela han andas metall.
Hård och farlig. Tom blir inte klok på honom. Han är
alltid vänlig och korrekt. Men det lyser ur hans ögon.
Han är direkt sjukdomsframkallande för Tom.
Personalen är fulltalig. I alla fall vad det gäller
de fasta tjänsternas män.
Vad är nu detta? Låset i dörren nere vid korridorens
avgrund öppnas försiktigt och en ung, vacker linluggig
kvinna kommer in på dårhusets intagningsavdelning.
Tom följer henne med blicken och får längtan i tanken.
Hon kommer med världen. Med en annan värld än hans.
Han känner sin själs piska slå inom sig.
- Tänk om det varit som innan, tänker han. Tänk om
det varit för fem år sedan. Tänk om det varit när jag
var frisk.
Flickan kommer fram till Tom, räcker honom handen
och säger leende.
- Hej, jag heter Elisabeth och ska praktisera här i
sex veckor.
Tom ser henne bara och hör knappt hennes röst. Han
ser livet därute och han ser sig som den han en gång
var. Hon tänder något som får stenen inom honom att
öka tyngden på hans själ. Hon tänder hoppet, men
stenen kväver snabbt hopplågan. Hoppet vrids ner till
det minimum det är inställt på. En liten, liten låga
begravd långt nere i djupet av Tom. Men bara för det
ögonblick den flämtade till levde Tom. Han levde under
en tiondels sekund. Han tog kvinnans hand och sa:
- Jag är Tom.
- Vi har rapport nu! Tom avbryts av att Ivar öppnar
dörren till konferensrummet. Ivar som har koll på
allting. Ivar som tycker om de unga kvinnliga
skötareleverna, skrattar och ber henne skynda sig.
Klockan är exakt 07.00 och då är det rapport.
Elisabeth lämnar Tom. Ivar missade en tiondel. Tom
fick leva en tiondel. Inte ens Ivar är perfekt. Tom
kommer att få leva länge på sin tiondel. Nu är det en
timme kvar till frukost.
Samtalsrummet, som består av ett enda stort bord
där personalen på helgerna äter maratonfrukost och
spelar Trivial Pursuit för sig själva, är arenan för
rapporten. Det är Lena, som håller den. Hon går
sakligt och lugnt igenom varje patient.
Där är Ronny, långliggaren med egenhändigt gjorda
tatueringar över hela bröstet. Ronny är en kriminell,
obehaglig typ, vars enda mål här i livet är att sätta
sig på andra och att supa sig full. Han är dock inte
genomrutten och kunde ha varit mycket värre.
Där är Mats, en ung man, vars kropp just passerat
puberteten och vars mor tjänstgör som blodigel på hans
själ. Han har alla förutsättningar att bli kroniker.
Han lyser schizofreni och är verkligt illa ute där han
befinner sig.
Där är Robert som mår dåligt. Han har varit på
sjukhuset i ett år och har förmåner som motsvarar en
veckas vistelse. Hans hy är sjukligt gråaktig. Robert
tror på Hibernalet. Han tror på medicinen. Robert äter
inte ost och Tom brukar få hans ostskiva under
frukosten. Annars är Robert en mönsterpatient för Ivar
och grabbarna. Han är foglig och snäll. Han tar sitt
hibernal så duktigt och han mår så dåligt så att
personalen automatiskt mår bättre bara de får se
honom. Ivar brukar prata med Robert. Säga till honom
att om hibernalet bara får verka och om han sköter
frigången så ska han nog få permission till helgen.
- Ta upp det med Gustav!
Ivar är inte omöjlig.
Rapporten går fort. Alla vet vad som gäller.
Avdelning sju kunde varit Salomos när han myntade "
Intet nytt under solen". Men det är inte riktigt sant.
Dels för att solen aldrig kommer in på avdelningen och
dels för att den gör det. Som idag till exempel. Idag
ska Gösta komma. Gösta är som solen. Han är
sjukgymnast och kommer två gånger i veckan. Gösta ska
komma idag. Han ska komma efter frukost. Det är
trekvartkvar.
Tom är så kaffesugen att han kan brisera. Det är
inte tillåtet att brygga sitt eget kaffe på
avdelningen. Skulle patienterna göra det så skulle
behandlingen brytas. Det enda som är tillåtet är
nescafé. Men då kommer problemet att det ingenstans
finns att koka vatten. Det finns visserligen ett kök,
men dit in får inga patienter gå. Och att få någon
skötare att koka vatten är alldeles omöjligt. De måste
ju vara minst fem på avdelningen och skulle de en gång
börja koka vatten så "skulle de inte få göra annat än
att koka vatten", som Ivar brukar säga.
Tom hade lurat dem en gång. Han hade köpt ett paket
kaffe, filterpåsar och en melittatratt. Nu är det ju
så, att kaffet som Ivar bjuder på är
institutionskaffe, som smakar normalvidrigt och Tom,
som är en kaffeälskare och en riktig kaffekännare slog
ju bakut efter intagningen, när han fick avdelningens
kaffe i sin mun. Alternativet Ivar erbjuder är nescafé
upplöst med varmvatten direkt från kranen. Kokt vatten
är inom svensk psykiatri en omöjlighet, i alla fall på
Ivars avdelning. Och då skall man komma ihåg att
avdelning sju är nybyggd. Den är bara fem år gammal
och bland det modernaste Malmö kan erbjuda. Kokt
vatten är omöjligt.
Men Tom lurade dem en gång. Han bad under frukosten
om att få thé. Då kokade en skötare en hel kanna
vatten och hällde upp i en termos och tog ut till Tom.
Skötaren hade några thépåsar med sig. Tom hade genast
tagit chansen. Han hade helt plötsligt bara tagit
termosen och gått in på sitt rum. Där hade han bryggt
sitt kaffe. Det hade varit så gott och han hade
njutit, men den darrande känslan av att bli upptäckt
hade stört honom. Men det hade bara gått en gång. Ivar
hade uppmärksammat att det låg några thépåsar på
bordet, genast anat faran och snabbt påpekat att thé
det gör man färdigt direkt i termosen, annars kan
behandlingen gå förlorad. Hur skulle det se ut om alla
drack eget gott kaffe på morgnarna?
Men som sagt, en gång fick Tom dricka riktigt kaffe.
Eget och inte den offentliga institutionens. En gång,
och han har aldrig druckit så gott kaffe vare sig före
eller efter. Om det nu var av den händelsen som Tom
fick sin begränsade frigång indragen visste han inte.
Det enda han visste var att han inte fick lämna
avdelningen.
Ivar, som ju är förste skötare, står över
sektoriseringen. Ivar är arbetsledaren. De övriga
skötarna är gruppledare för de fem sektorerna. Varje
sektor har en gruppledare. Tom tillhör sektor Centrum
och han har Ralf som gruppledare. Om det är något Tom
vill måste han fråga rätt skötare av de fem som sitter
runt bordet och läser tidningarna. Avdelningen är
nämligen sektoriserad inifrån. Meningen är, har Tom
förstått, att det skall vara vattentäta skott mellan
sektorerna.
Tom, som inte varit utanför dörren på två veckor,
frågar nu Ivar om han inte kan få gå till biblioteket.
Ivar svarar snabbt och invant där han sitter i
fåtöljen parkerad med Sydsvenskan.
- Hör med din gruppledare. Hör med Ralf.
Av alla skötarna, som sitter runt bordet är det bara
Ralf, som inte är där. Tom får vänta. Det är nu en
halvtimme kvar till frukost och Tom är hungrig och
förbannat kaffesugen. Är det något Tom lärt sig så är
det tålamod. Han vet att det bara är att vänta.
Efter tio minuters evighet kommer Ralf och Tom går
fram och frågar:
- Kan jag få gå till biblioteket?
Ralf svarar snabbt och koncist.
- Vi är för lite personal.
Nu sitter det fem skötare runt bordet och läser
tidningarna. Det är Ivar, Stellan, Kenneth, Stig och
så praktikanten Elisabeth. Tom undrar om inte
Elisabeth kan få ta med honom ut. Ralf svarar att det
inte går för Elisabeth räknas inte som personal. Hon
går bredvid. Ivar har munnen halvöppen för att fylla
i, men behöver inte ingripa.
- Det finns böcker i bokhyllan! avslutar Ralf Toms
vädjande.
Avdelningen sköter sig.
Allting flyter. Vården verkar.
Det är åttiotal och det är en kvart kvar.